..Hittade jag 2 sidor i dagstidningen om hur man hanteras barnens ilska och trots igår. Hann inte läsa förrän imorse, men jag tyckte inte att det var så lärorikt som jag hade hoppats tyvärr.. Ett exempel var att man bara skulle säga: 'stopp! Det är jag som bestämmer, punkt slut!' gud vet hur många gånger jag har gjort det utan resultat.. Det blir bara ännu mer skrik eftersom Ronja tycker att det är hon som bestämmer.. Igår eftermiddag blev hon på riktigt dåligt humör och slog både mig och Lova med knytnäven! Då blev jag riktigt arg! Slåss gör man faktiskt inte, men det var ju knappast första gången.. Bar upp henne till hennes rum och sa att hon fick stanna där tills hon tänkte säga förlåt. Ibland funkar det väldigt bra, då sitter hon där i sängen en stund och sedan ropar hon och säger att hon är glad och snäll igen. Igår fungerade det mindre bra, då skrek hon så säkert hela Medora hörde det och sparkade på dörren innan hon fick upp den och sparkade på grinden istället. Varför hon slog oss? För att Lova lekte med sin nya bok, dom hade för övrigt faktiskt fått en varsin, och inte lät Ronja ta den. Mig slog hon för att jag sa att Lova måste få leka med sina saker precis som Ronja leker med sina. Hon gör likadant på dagis. Vet inte varför hon slåss.. Det var det enda vi skulle jobba på sa dom på utvecklings- samtalet. Och få henne att våga visa sina känslor. Tydligen vill hon inte gråta där när hon gör illa sig t.ex. Men hemma gör hon ju det så det är väl där hon inte känner sig tillräckligt trygg för att gråta? en gång när jag hämtade henne så hade hon fläskläpp men ingen i personalen visste vad Som hade hänt! Hon som var där just då sa att 'nej jag såg det inte förrän nu, men det var väl NÅN fröken som tröstade dig Ronja?' Ronja sa ingenting medans vi var kvar men när vi kom hem sa hon att hon hade gungat på gunghästen och att hon stod upp ' man måste sitta ner mamma, det var därför jag slog mig för jag stod upp'. Hon sa att det inte varit nån fröken där och att hon varit ledsen och grinat men ingen tröstade henne :( och om ingen tröstar när man är ledsen är det väl inte konstigt att man inte vill vara ledsen, eller? Jag har försökt förklara att hon får gå till nån fröken när hon gör illa sig och är ledsen. Vad mer kan jag göra? Oj oj det här med föräldraskap är verkligen en heltidssyssla.. Imorse kom det fram att hon inte tycker om en av fröknarna. När vi vaknade och jag sa att vi skulle till dagis frågade hon om anette skulle vara där. Jag vet inte svarade jag och undrade varför hon frågade det. 'jag vill inte det mamma, hon är dum.' men hon svarade inte på varför hon är dum.. När vi kom dit sprang hon runt lite och ropade glatt: anette är inte här mamma! Det glada försvann när susanne sa att anette var på rast. Ska jag vara ärlig är inte anette min favorit heller, det känns som att hon tittar snett på en och hon ser ut som att det är sista stället i världen hon vill vara på! Nu gjorde jag det igen, började på trots i tidningen och slutade nån helt annanstans med en sur dagisfröken ;) det var det här jag syftade på med martina haag i rubriken tidigare, älskar hennes böcker! Kanske för att jag känner igen mig och slipper känna mig som ett freak för att hjärnan rusar iväg- jag är inte ensam! :) det här var ju ändå inte så knepigt, alltihop handlade ju om Ronja, men ni skulle bara veta hur konstigt det kan bli ibland! En kväll när jag låg och funderade började det med en konstig dröm jag haft som handlade om att en av mina vänner skulle gifta sig och slutade bland buddist- munkar, ibland undrar jag..
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar