Tillbakablick

Idag för 8 år sedan gjorde jag mitt livs bästa resa. Eller egentligen var det på natten. Och jag kommer inte ihåg om det var natten till igår eller natten till idag, men idag var jag iallafall framme i El Puerto de Santa María, Cádiz där jag skulle leva och bo de kommande 14 veckorna. Ni har ju fått läsa små glimtar om detta tidigare :)

Jag och min bästa vän Katten hade åkt dit för att studera språket och komma bort från vinter- Sverige. Det var tufft! Vi fick väl prova på att vara invandrare kan man säga, fast utan de traumatiska upplevelser som invandrare brukar ha med sig i bagaget. Vi hade hamnat i en liten andalusisk stad där vi inte hittade, inte förstod språket och vi var ensamma, alldeles ensamma. De första dagarna var jättejobbiga, vi ville åka hem igen men var alldeles för stolta för att erkänna det för någon annan än oss själva. Alldeles ensamma var vi såklart inte, men vi tyckte att alla andra svenskar var snobbar som vi helst klarade oss utan!

Men ganska snabbt ändrade vi uppfattning! Vi fick som tur var gå i samma klass, en liten klass på bara 4 personer. Det var vi, Tara (amerikan) och Sofia (som vi trodde var amerikan men egentligen svensk). Tara visade sig vara en riktig bimbo, en typisk rik hemmafru. Sofia däremot var riktigt trevlig bara vi gav henne en chans :) De var "militär- fruar" båda två och bodde i Rota som låg en bit bort från el puerto... Efter några veckor kom Marlene också till vår lilla klass, liten, söt tjej som vi började umgås ganska mycket med. Plötsligt var livet i södra Spanien underbart! Vi började kunna göra oss förstådda och vi började hitta lite, det var ju inte en sån stor stad :) Kartor är bra! Och infödda ortsbor! Jag träffade Iván en utekväll och han började komma och hälsa på och visa oss runt, det visade sig att han kunde lite svenska och ville lära sig mer. Och vi kunde få lite hjälp med sådant vi inte riktigt förstod i spanskan, ett bra utbyte!

Vi blev obotligt kära i den lilla spanska staden och det kändes som om de 14 veckorna rusade iväg... Vi älskade de infödda människorna, maten, kulturen, musiken, våra lärare och våra nya vänner. Vi fick ett par besök från mina gamla spanska vänner också, det var så roligt. Det var mycket pga dem vi valde att studera i just El Puerto, de bodde i en by inte så himla långt därifrån. Vi åkte dit och hälsade på dem också alldeles i slutet av vår period i Spanien.. De är så himla mysiga, glada och härliga, som de flesta spanjorer jag har träffat.

Jag hann med en tripp till Barcelona också, och dit måste jag verkligen tillbaka någon gång! Jag hann inte se hälften av allt jag ville se där! Men Parque Güell såg jag :) Underbart! Och Sagrada Familia såklart :)

Vi var till Sevilla en helg också och kollade läget, mysigt där med men mycket större än vår lilla by ;) Det var också alldeles i slutet av vår resa, därför plockade vi ut alla pengar vi hade innan vi åkte hem så att vi skulle kunna betala sista hyran och all gas. Men någonstans, antagligen på tåget hem, blev jag av med hela min plånbok! Chock! Vad skulle vi göra nu?! Vi kunde inte riktigt gå till polisen eftersom vi var där olagligt de sista veckorna, vi hade bara tillstånd i 12 veckor av 14 och vi hade inte brytt oss om att ordna det...Försäkringen hade också gått ut efter 12 veckor och vi tyckte att det var onödigt att betala massa extra pengar för bara 2 veckor till... Så det var bara att ringa pappsen som snällt satte in lite nya pengar. Som det var nu hade jag ju inte ens råd att ta mig till flygplatsen när jag skulle åka hem till Sverige! Egentligen skulle jag få skjuts till flyget av Iván men vi hade blivit lite ovänner så jag skulle få ta tåget. Katten skulle inte hem än, hon skulle fortsätta studera i Alicante.

Dagen för hemfärd kom fortare än väntat...Kvällen innan hade vi avskedsfest för våra nya vänner och tårarna flödade... Vi grät när vi kom till El Puerto, men vi grät ännu mer när det var dags att lämna... Vi hade ju kommit in ordentligt i det spanska livet ganska fort ändå och nu kändes det hemskt att återvända till Kalla, tråkiga Sverige med lika kalla svenskar.. Vi kunde nu prata spanska flytande, engelskan däremot hade vi helt tappat ;)

På morgonen städade vi lägenheten som galningar och packade det sista, vi hade köpt på oss ganska mycket prylar...En del gav vi bort på festen och en del lämnade vi kvar, men vissa saker var fulla av minnen och måste med hem! Jag gick ut på stan och tänkte köpa med mig lite presenter hem, solen sken och våren hade kommit på riktigt. När jag kom tillbaka till lägenheten var Iván där! Han bad om ursäkt för det som hade hänt och sa att han ville skjutsa mig till flyget, det var bara att tacka och ta emot! Det kändes skönt att inte behöva åka ända till Sevilla alldeles ensam.. Katten och jag hade gråt- och kram- kalas och sedan var det dags att åka :(

Vi packade in alla saker och oss i bilen, nu var det dags... Hela vägen rann tårarna, herregud vad jag skulle sakna allt det här! Det vackra landskapet, de små mysiga barerna och caféerna, alla lärare, Alla vänner...ALLTING!

Det var jobbigt att komma hem. Visst var det kul att träffa familj och vänner igen, men jag orkade inte höra av mig till någon.. På nätterna vaknade jag i panik och förstod inte vart jag var. Jag saknade Katten så hemskt att jag inte visste vart jag skulle ta vägen.. Vi pratade ju i telefon ibland, men när man levt dag och natt tillsammans så länge blir det väldigt tomt..

Jag vet inte varför jag tänker så mycket på den här tiden nuförtiden.. Kanske för att jag saknar Katten så mycket. Hon är ju tillbaka i Sverige igen, men vi bor alldeles för långt ifrån varandra.. Ses inte så ofta... Älskar dig min tvilling! Vi ses snart!